!

Fyll i det här fältet.

Hämtar...

MENY

SÖK

Valpataxi / BFJE

Information om Övergående Rasbunden Valpataxi/Benign Familjär Juvenil Epilepsi ”BFJE”

Bakgrund och symptom

I april 2008 offentliggjordes att finska forskare funnit genen för det tillfälliga tillstånd hos valpar, som vi i Sverige tidigare kallat för skak- alt vingelvalpar. Symptomen visar sig oftast vid 5-9 veckors ålder och upphör vid 7-13 veckors ålder. Vid ett möte hösten 2009 med representanter för SLRK och expertis från SKK, fastslogs att valpataxi inte är någon allvarlig sjukdom och att beteckningen BFJE skulle ändras för att undvika sammanblandning med diagnosen ”epilepsi” vilket olyckligtvis förekommer. Därför har SLRK, efter samråd med SKK angående benämning på anomalin, valt att sedan 2009 istället använda beteckningen Övergående Rasbunden Valpataxi.

Symptomen varierar, vissa valpar får bara någon enstaka lättare rörelsestörning medan andra kan få återkommande, kraftiga skakningar i kombination med svårigheter att resa sig. Symptomen varar normalt upp till ett par minuter och däremellan är valparna som vanligt och uppträder helt normalt. Enstaka fall har rapporterats där valpen haft kraftiga och ofta återkommande symptom och mer frekventa koordinationssvårigheter. Ytterst få fall har anmälts till SLRK sedan det första inrapporterade fallet 2001. Idag finns inga indikationer på att åkomman så snart symptomen upphört har någon betydelse för valpens/den vuxna hundens fortsatta utveckling och hälsa.

Valpataxi följer en autosomal enkel recessiv nedärvningsmodell. 

Autosomal innebär att både hanar och tikar kan drabbas. Enkel recessiv nedärvning beskriver en nedärvningsmodell där en enda (enkel) vikande (recessiv) gen bär anlaget för egenskapen. Det innebär att individen måste ärva anlaget i dubbel uppsättning (från båda sina föräldrar) för att egenskapen ska kunna komma till uttryck (genetiskt affekterad = affected). Om individen ärver anlaget i enkel uppsättning (från sin ena förälder) är individen anlagsbärare och egenskapen ska inte kunna komma till uttryck (genetisk anlagsbärare = carrier).

 

För enkel recessiv nedärvning gäller, att en anlagsbärare i kombination med en fri statistiskt sett ger 50 % fria, respektive 50 % anlagsbärare, men observera att det är slumpen som avgör hur fördelningen i varje specifik kull blir. Två fria föräldrar ger endast fria avkommor. Alla avkommor till en affekterad hund blir dock, beroende av kombinationen, alltid minst anlagsbärare.

 

Att tänka på innan du DNA-testar din hund

Utdrag ur artikel publicerad i Hundsport Special nr 4/2013. Text: Sammanställt av Helena Skarp.

DNA-test, inte alltid så enkelt!

Vi får många frågor kring DNA-test till Avdelningen för avel och hälsa. Här följer några korta råd till dig som funderar på att DNA-testa din hund:

  1. Läs noga igenom den information om DNA-tester som finns på www.skk.se under Avel och uppfödning/Hälsoprogram.
  2. Se upp för okända test. Förutom de DNA-test som registreras av SKK finns en uppsjö av test på marknaden. Några av dessa ger korrekta resultat och är meningsfulla för avelsarbetet, andra kan tyvärr vara oviktiga för avelsarbetet i just din ras och/eller ge svårtolkade eller missvisande svar. Innan du gör ett DNA-test som inte registreras centralt av SKK bör du därför kontrollera med din special-/rasklubb om testet är validerat/kontrollerat för din ras och om svaret är av betydelse för avelsarbetet.
  3. Observera att du alltid måste ta hänsyn till testsvaret. Visar det sig att din hund är anlagsbärare får du bara para den med en hund som är DNA-testad fri för den aktuella sjukdomen, oavsett om testresultatet är svårtolkat, om testet inte är validerat för rasen, om sjukdomen är ovanlig i rasen eller kanske inte så allvarlig. Detta är fastslaget i djurskyddslagstiftningen.
  4. DNA-testa inte i onödan. Ingen hund (eller annan levande varelse) är fri från genetiska defekter. Skulle det vara möjligt att DNA-testa för allt skulle du alltså upptäcka att din hund bar på anlag för en eller flera sjukdomar. DNA-test är utmärkta hjälpmedel i avelsarbetet om du väljer test som är kontrollerade/validerade för din ras och som ger svar på om hunden bär anlag för en allvarlig sjukdom som är relativt vanligt förekommande i rasen. Gäller inte det för testet du funderar på är det bättre att avstå.
  5. DNA-test ger inte hela bilden. Glöm inte att det finns massor av sjukdomar och andra fel som det i dagsläget inte går att DNA-testa för. Dessa fel och brister har ofta en ärftlig bakgrund och kan vara betydligt viktigare att se upp för i avelsarbetet än något som det för närvarande råkar gå att DNA-testa för. Grunden för ett avelsbeslut måste alltid vara att titta på hur dina tilltänkta avelsdjur och deras nära släktingar mår, hur de beter sig och att de uppfyller de grundläggande krav man kan ställa på avelsdjur av den aktuella rasen.
  6. Rätt remiss, ifylld av veterinär. Om testet ska registreras i SKKs databas är det viktigt att du, förutom laboratoriets remiss, också använder SKKs remiss. Observera att det är olika remisser för alla DNA-test som registreras av SKK och att det är viktigt att remissen blir fullständigt ifylld av veterinären vid provtagningstillfället. De DNA-test som registreras av SKK är validerade/kontrollerade för den/de aktuella rasen/raserna och har bedömts som viktiga för avelsarbetet.

SKKs Grundregler vid DNA-test

I SKKs Grundregler, senast uppdaterade 1 januari 2014, finns en särskild punkt gällande DNA-test. Den talar om hur du ska hantera resultatet i avelsarbetet om du har DNA-testat din hund för allvarlig sjukdom med fastställd recessiv nedärvning.

Det åligger varje medlem, enligt grundregel 2:5, i SKK-organisationen:

”att inte använda hund i avel som vid DNA-test visar sig vara bärare av dubbla anlag för allvarlig sjukdom med fastställd recessiv nedärvning. Hund som visar sig vara bärare av enkelt anlag för allvarlig sjukdom med fastställd recessiv nedärvning får användas i avel, men endast i kombination med genetiskt/hereditärt friförklarad hund och under förutsättning att detta inte står i strid med gällande hälsoprogram.”

SKKs vägledning vid uttolkning av grundreglernas avelsparagraf 2

Med allvarlig sjukdom avses tillstånd som till exempel ger upphov till bestående smärta, fordrar livslång medicinering eller orsakar förkortad livstid.

Med allvarligt funktionshinder avses tillstånd som väsentligen påverkar funktioner såsom andning, cirkulation, rörelseförmåga, syn och hörsel.

Med recessiv nedärvning avses härvidlag enkel recessiv nedärvning, det vill säga sjukdomar/egenskaper som styrs av en enstaka mutation.

Hereditärt fri innebär att en hund med hjälp av sina DNA-testade och därigenom friförklarade anfäder själv kan anses vara fri från det aktuella anlaget. Den enskilde uppfödaren måste själv bedöma vilken tilltro ett hereditärt friande resultat ska tillmätas, eftersom det inte finns några begränsningar avseende antalet generationer av hereditärt friade hundar i SKKs hälsoprogram.